Min enorma självömkan
Just nu är jag (och mitt ben) helt inlindad i någon slags självömkan. Jag tycker så himla synd om mig just nu, och det är med all rätt. Mitt knä är inlindat i ett tjockt, fult bandage som gör att jag inte kan bära något annat än mjukisbyxor. Och jag hatar att möta offentligheten (även kallat skolan, bussen och släkten imorgon) iförd i mjukisbyxor. Det är inte hälsosamt för ens självförtroende, eftersom det kan få sig en rejäl knäck.
Som om det inte vore straff nog att behöva bära mjukisbyxor offentligt, så kan jag inte heller få någon ordentlig sömn. Återigen är det mitt jävla knä som är felet. Hur ska man kunna sova med ett korvben som knappt går att röra? Och varje gång man försöker att röra på det så är smärtan outhärdlig, alltså så blir sömnen som någon slags sidoeffekt utav detta. Jag lider med er folk som någon gång ska tvingas att göra en artroskopi.
Och för att lida ytterligare så kommer mitt knä aldrig att bli bra igen om jag inte tränar upp det snarast. Men jag vill inte göra några tråkiga knäövningar.
Som om det inte vore straff nog att behöva bära mjukisbyxor offentligt, så kan jag inte heller få någon ordentlig sömn. Återigen är det mitt jävla knä som är felet. Hur ska man kunna sova med ett korvben som knappt går att röra? Och varje gång man försöker att röra på det så är smärtan outhärdlig, alltså så blir sömnen som någon slags sidoeffekt utav detta. Jag lider med er folk som någon gång ska tvingas att göra en artroskopi.
Och för att lida ytterligare så kommer mitt knä aldrig att bli bra igen om jag inte tränar upp det snarast. Men jag vill inte göra några tråkiga knäövningar.
Kommentarer
Trackback
