SNAP

Det är jobbigt ibland, jobbigt även fast man har saker som man verkligen borde glädjas åt. Men jag kan inte göra det, inte när det är såhär. Inte när man måste tänka på precis allting man både gör och säger. Man måste kontrollera sig själv. Men när man sedan blir ensam igen, då släpper man den kontrollen och allting rämnar. Jag rämnar, världen rämnar, mina tankar rämnar. Allting sveps iväg som en vindpust till ett okontrollerbart land. Nästan som i en dröm.

Lever jag i en dröm?