SNAP

Jag kan verkligen inte låta bli att fundera över det som hände. För det känns fortfarande ända in i benmärgen. När vi klev in i ambulansen, du där fram och jag där bak, då brast allting ännu mer. Men när jag hörde dig säga "älskling, det kommer att bli bra", så kändes det som att allting syddes ihop igen på något sätt. Sedan brast det igen. Och igen. Och igen.

Idag ska jag för första gången i mitt liv besöka socialen. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det, mest vemod och rädsla. För jag är jävligt rädd för dig och jag är jävligt rädd för mig själv.