SNAP

När jag låg där, omgiven av allt mörker, så brast det bara. Allting brast och jag brast. Som att någon stampade på en glödlampa och man kunde höra ljudet av kraset. Jag grät grät grät, och jag kände att jag verkligen inte orkade mer mer mer. Inte mer av ett skit. Och känslan sitter fortfarande kvar, jag tror att dem förstår det nu. Dem säger att "det här fungerar helt inte längre, vi vet inte vad vi ska ta oss till". Det vet faktiskt inte jag heller.

Så jag tände nyss en cigarett och funderade. Men jag kom inte fram till en enda vettig förklaring.