SNAP

Jag ligger på bristningsgränsen just nu. Allt är så fel fel fel det bara kan bli. Och jag känner mig ganska löjlig som upprepar i princip samma saker hela tiden, men det är bara så. Allting bara är på något underligt vis, samtidigt vet jag inte själv vad jag är.

Snart vet jag, ärligt talat, inte vart jag ska ta vägen. Jag har kanske, ärligt talat, ingenstans att ta vägen. För det känns som att, ärligt talat, allt och alla bara försvinner ifrån mig just nu. Eller så kanske det bara är jag som försvinner ifrån mig själv just nu.

Sen känns det också så himla fel fel fel att skriva i den här bloggen. Nästan lite läskigt, faktiskt. Men på något plan kanske jag behöver det, eftersom jag bevisligen kommer tillbaka gång efter gång med allt som är något.