Vi vet att du vet att jag vet
heido.
Helgen är bra, alla säger ja
Det känns lite tomt på ord just nu. Men idag är det i alla fall fredag. Och alla älskar vi väl fredagar? Jag tror mig veta varför vi gör det. Idag gick jag in på Systembolaget, där hade alla jag såg ett (åtminstone ett litet) leende på läpparna. Så det är därför vi älskar fredagar och helg - det är då vi kan konsumera alkohol med gott samvete. "Det är ju helg..."
stabilitet
alkohol
cigaretter, det är vad jag behöver just nu.
Liar, liar
Det finns tusen saker jag skulle vilja skriva. Men det går bara inte. Och jag måste skriva en novell, det går bara inte heller.
Inkompitabel
Min dag hade inte den mest optimala starten, om man säger så. Klockan 12.42 blir jag väckt av orden "Varför ligger du där?". Jag vet inte varför jag låg kvar där, kanske var det för att jag inte somnade förens in på småtimmarna. Eller så var det att jag inte orkar med någonting just nu. Allt är bara äckligt. Men den tioende mars ska jag tydligen träffa några som ska hjälpa mig.
Jag undrar om man i alla fall skulle göra en liten ansats till att få ut något av dagen. Kanske typ knäppa lite kort med kameran eller något. Bara jag gör något, då är man väl inte helt inkompitabel?
Vardagligt skit. Grogga är skiten! Grogg är gott. Sprit är folkets levebröd. Jag gillar osammanhängande rubriker...
Jag har i alla fall haft en bra helg inkluderat vitt vin, öl, cider och vodka. Jag kan starkt rekommendera att grogga på avslagen cola med tusen isbitar i. Mums. Fast jag och Todd saknar vår tredje kompanjon väldigt, väldigt mycket.
Nu är jag trött, men jag kan inte (och får inte) sova - för det är skola imorgon. Fast den skippar jag nog som vanligt. Det ingår liksom numera i mina vardagsrutiner, som förövrigt är; äta, sova, äta. Kanske lite data och television däremellan.
Streck
Ingenting slutar någonsin som man har tänkt sig. Inte ett jävla skit.
Soulm8
Duktigt!
jävla jävla jävla
tristess skit allting
Idag hade jag bestämt mig för att äntligen pallra mig iväg till skolan. Men jag vaknade tjugo över tolv efter en jobbig natt. Bussen gick fem över halv ett. Jag sprang, och jag hann. Så jag var i skolan och var en duktig flicka. Mycket väl godkänt.
Men sen brister det.
Rastlöshet
Jag har alltså skrivit dikter samtidigt som jag snöt mig i mentohlnäsdukar. Och nu har jag alltså skrivit dikter samtidigt som mitt knä bultade snabbare än hjärtat efter en språngmarsch. Men vad ska jag göra nu när jag inte alls har någon lust med det längre?
Futurum
Något som dock skulle vara trevligt vore att halsa rosévin och kedjeröka hela dagen. Men jag vet ingen som känner sig upplagd för det, tyvärr. Så jag får väl fortsätta denna dag med att lyssna på The Strokes och äta mackor.
X
Idag känner jag bara för att ligga och sova hela jävla dagen. Men det kan jag inte, för jag stör mig så på alla jävla ljud som alltid hörs konstant någonstans. Give me some X.
Glömma
När detta lilla minitrauma äntligen var över så var det dags att gå och lägga sig. Jag och mina tankar. Men det gick inte så bra, för ibland kommer inte jag och min hjärna överens. Mitt fysiskaskal ville sova men inte mitt psykiska. Därför låg jag och tänkte tusen onödiga tankar. Jag kom på tusen onödiga dikter. Jag kom på tusen onödiga blogginlägg. Men idag kommer jag inte ihåg dem, och tur är väl det. För ibland måste man glömma.
Hyperventilation
Jag tror att hela livet är grundat på panik. Fast jag orkar faktiskt inte utveckla varför jag tror det är på det viset. Det räcker med att alla dessa luddiga tankar är instängda i mitt, en aning panikartade, huvud. Det är som att inte ha någon luftkonditionering och din hjärna hyperventilerar. Och ja, det leder till en viss panik. Panik för allt jävla skit.
Orättvisa och lycka - livet?
I dance in blue shoes and wear a blue hat
Live in a blue house on a blue street
In a blue town by a blue creek
I write my blue songs with my blue pen
I sing the blue notes to my blue friends
Now I don't know that much about you
But I like you because you are true blue"
Hela ditt liv består utav perioder. Vissa genomgår ett liv fyllt lyckliga perioder medan andra försöker att härda ut ett liv fyllt med dåliga perioder. Är det möjligtvis någon, som någon gång, har sagt att livet är orättvist? Annars så kan jag glädjligen meddela er det; Livet är orättvist.
Jag önskar att jag själv kunde genomgå hela mitt liv med samma känsla som jag får när jag lyssnar på Bright Eyes - True Blue, nämligen någon slags löjligt lycklig känsla. Jag kanske skulle vara kär livet om det var blått? Nu känns det bara jävligt svart.
På tal om allt och ingenting - vilka väldiga filosofiska livsteorier jag skulle kunna komma att utveckla. Min första livsteori skulle innehålla jämförelser emellan livet och olika färger. Det är synd att jag bara är en sådan slö människa.
Nöjdhet
men ni ger mig en chans
att göra det själv
Jag ger er alla dom sagor jag har
Jag vet att jag ändå aldrig kommer tillbaks
Ingenting, jag kan inte minnas någonting
Ingenting, jag kan inte känna någonting"
Ingenting någonsin. Jag tror att jag vet vad jag behöver göra nu. Det flimrade förbi innanför mina ögon som någon slags livsrevy vars bittra slut snart är kommet. Klarheten i detta var slående, nästan som krystallos - klar is. Jag är nöjd.
Otillräcklig
Eftersom jag tycker att det är jävligt synd om mig just nu så stannade jag hemma ifrån skolan ytterligare en dag. Det är verkligen totalt omöjligt att gå igenom en hel skoldag med en jävla fasad påklistrad. Det går bara inte. Därför så ska jag idag, precis som igår, glo på Sex and the City hela dagen.
Mitt beroende ska bli mitt oberoende
Förutom denna världsupptäckt, så har jag tittat på Sex and the City i princip hela dagen. Förut kunde jag inte ens förstå vad det var som var underhållande med denna serie, men nu vet jag - den är bäst. När man följt dessa fyra helt olika karaktärer i ett par säsonger börjar man nästan att lära känna dem, man vet vad dem tänker och hur de kommer att agera i den befintliga situationen. Du blir typ som en i gänget.
Jag kan nu ge er ytterligare ett alldeles nytt konstaterande; Jag ska bli en oberoende Manhattankvinna när jag blir stor.
Ursäkta, Du står i vägen
Det verkar bara som att det blir skit med allting. Precis allting. Och som vanligt är jag fast någonstans i mitten, totalt hjälplös. Jag är bara så sjukt trött på att allt och ingenting aldrig ska fungera smärfritt. Jämt och ständigt är det alltid någonting som lyckas stå i vägen. Min kaskadspya-teori (jag gillar den mer och mer för varje dag som går, jag kanske borde utveckla den ytterligare?) passar ypperligt in i detta sammanhang, för dagens humör är nämligen: Jag-vill-spy-en-gigantisk-kaskadspya-över-hela-världen-humöret.
Motsats
Jag kommer ihåg hur jag förut raderade vissa minnen här i bloggen. Förträngde dem och låtsades om som att de aldrig hade existerat. Det är dags att göra det igen, som en liten uppgradering ungefär.
Delete. Nu är det är borta. Ingenting har någonsin existerat.
Dimma
Det är bara mörker
vi borde
fly härifrån
Räddningen blir kriminell
ditt hjärta smutsigt
låt dina urkalkade ben
bli flykten