SNAP

Varför släpar jag mig inte iväg till skolan? Jag vet ju att jag såväl måste det. Ändå ligger jag kvar där i sängen, stirrar rätt in i min vita vägg för att sedan somna om igen. Fast det är ganska skönt, att säga annat vore en lögn. Och vi alla är uppfostrade med lärdomen om att det är fult att ljuga, tungan kan ju bli svart då.

Det finns tusen saker jag skulle vilja skriva. Men det går bara inte. Och jag måste skriva en novell, det går bara inte heller.

Idag har jag faktiskt varit i skolan. Och jag kom i tid. Men bara för det betyder det inte att jag har uträttat någonting, för jag har typ nämligen inte gjort ett skit. Kanske skrivit 200 ord på sin höjd eller något i den stilen. Imorgon orkar jag nog inte upp igen, jag kan ju inte slita ut mig i dessa unga dagar... Fast det var ganska roligt att gå på föreläsningen som fotografen höll. Det verkar vara ett roligt yrke. Hans kamerahus kostade förresten 40 000 kronor och objektiven typ 12-14 000 styck. Inte illa pinkat!

Snart kommer cc och hämtar upp mig på sin coola, röda moped. Det ska bli najs, för vi är liksom ganska bra.

Idag känner jag en stark avsky för de människor som känner sig äckligt nöjda med sin tillvaro. Eller det räcker nog inte, jag känner en jävligt stark avsky för precis allting just nu. Allt kan dra åt helvete. Du kan dra åt helvete. Jag kan dra åt helvete. Kom så går vi till helvetet...

Min dag hade inte den mest optimala starten, om man säger så. Klockan 12.42 blir jag väckt av orden "Varför ligger du där?". Jag vet inte varför jag låg kvar där, kanske var det för att jag inte somnade förens in på småtimmarna. Eller så var det att jag inte orkar med någonting just nu. Allt är bara äckligt. Men den tioende mars ska jag tydligen träffa några som ska hjälpa mig.

Jag undrar om man i alla fall skulle göra en liten ansats till att få ut något av dagen. Kanske typ knäppa lite kort med kameran eller något. Bara jag gör något, då är man väl inte helt inkompitabel?

Det här med att ha en blogg. Det är inte riktigt jag. Men vem är jag? Vad är jag?

Jag har i alla fall haft en bra helg inkluderat vitt vin, öl, cider och vodka. Jag kan starkt rekommendera att grogga på avslagen cola med tusen isbitar i. Mums. Fast jag och Todd saknar vår tredje kompanjon väldigt, väldigt mycket.

Nu är jag trött, men jag kan inte (och får inte) sova - för det är skola imorgon. Fast den skippar jag nog som vanligt. Det ingår liksom numera i mina vardagsrutiner, som förövrigt är; äta, sova, äta. Kanske lite data och television däremellan.

Bakfull. Ångest. Saknad.

Ingenting slutar någonsin som man har tänkt sig. Inte ett jävla skit.

Ett konstaterande: Sweeney Cecilia, Todd, Kinkypinky, Porris, WigaaahN... Kärt barn har många namn. Du är helt enkelt jävligt mycket bäst. Jag längtar till Turkiet i sommar med dig! Vi ska parta sönder allt och alla, fast det gör vi ju redan vid närmare eftertanke.

Jag är så spytrött på allting just nu.

spy, spy
vomera, vomera
bluääk

Idag ska jag hur som helst skära upp mitt tandkött hos tandläkaren. Sedan ska jag gå på bio. Emellan allt detta ska jag hinna äta, duscha och göra alldeles för mycket onödiga grejer. Bäst att bli lite effektiv nu då. Och just det, bara en såndär helt onödig tanke: Min blogg går ut på att skriva korta och ointressanta inlägg.

Du är bäst, när du sitter där bakom mig. Stryker mitt hår och sjunger Travis. Sedan sitter jag där, med ett misslyckande utav mina "kolla-jag-ska-briljera-med-mina-onormala-spritgener". Tusen tack, jag älskar dig.

Banjo, melodiöst, alldeles underbara sångtexter - det är Great Lake Swimmers i ett nötskal, det. Och jag älskar dem, eller ja, deras musik åtminstone.

musik
MUSIK
musik
skriiiiiiiik.

Jag är väldigt uttråkad för tillfället, och det återstår 23 minuter innan Grey's Anatomy har säsongsstart.

Imorgon är det Alla hjärtans (eller stjärtars) dag. Jag funderar på att köpa ett kilo godis åt mig själv, bara för att jag älskar mig så jävla mycket. Jag älskar mig själv mest i hela jävla världen.

Nej, nu kanske jag överdrev det hela en aning. Men ett kilo godis åt mig själv ska jag i alla fall köpa. Något måste man ha ju att trösta sig med i dessa ensamma dagar.

Jävla, jävla jävla
jävla jävla jävla
tristess skit allting

Idag hade jag bestämt mig för att äntligen pallra mig iväg till skolan. Men jag vaknade tjugo över tolv efter en jobbig natt. Bussen gick fem över halv ett. Jag sprang, och jag hann. Så jag var i skolan och var en duktig flicka. Mycket väl godkänt.

Men sen brister det.

Idag är jag trött och godissugen.

Trött = Alkoholkonsumtion två dagar i rad.
Goddissugen = Hungrig och en gnutta bakfull.

Jag har i alla fall fått i mig dagens näringsrika kost;  En delikat Chicken McNuggets-meny (sex bitar för den nyfikne),  du får en sådan för femtiotvå kronor på närmaste McDonalds. Dock hann mina potatisstavar att kallna innan dem var färdiga. Det är dålig service på det där stället alltså, dem borde ha en sådan duktig flicka som jag anställd där. Men jag ska inte klaga, för jag äter trots allt där minst en gång i veckan. Hängstället number 1 liksom!

Nu har jag gått och varit rastlös i över en månad. Och vad gör man när man är rastlös? Jo, man börjar på att fundera över obetydliga saker för att sedan skriva ner dessa. Det kan även hända att man blir förkyld om och om igen. Och får ett stelt knä.

Jag har alltså skrivit dikter samtidigt som jag snöt mig i mentohlnäsdukar. Och nu har jag alltså skrivit dikter samtidigt som mitt knä bultade snabbare än hjärtat efter en språngmarsch. Men vad ska jag göra nu när jag inte alls har någon lust med det längre?

Jag bara älskar Will Sheff's röst när han skriker ut orden "I tried to bring us back to life. I gave my heart so many times. And was it worth it after all? "  i ren frustration. Sex stycken sjukt begåvade musiker i ett helt underbart band. Jag kan helt enkelt inte få nog utav dem. Varför vet jag inte, kanske därför att jag också känner mig ganska frustrerad i nuläget, och finner någon slags komfort i deras oslagbara kombinationer mellan gitarrspel, det vokalistiska - ja, allt? Musik är hur som helst bäst, glöm aldrig det.

Just nu är jag (och mitt ben) helt inlindad i någon slags självömkan. Jag tycker så himla synd om mig just nu, och det är med all rätt. Mitt knä är inlindat i ett tjockt, fult bandage som gör att jag inte kan bära något annat än mjukisbyxor. Och jag hatar att möta offentligheten (även kallat skolan, bussen och släkten imorgon) iförd i mjukisbyxor. Det är inte hälsosamt för ens självförtroende, eftersom det kan få sig en rejäl knäck.
 
Som om det inte vore straff nog att behöva bära mjukisbyxor offentligt, så kan jag inte heller få någon ordentlig sömn. Återigen är det mitt jävla knä som är felet. Hur ska man kunna sova med ett korvben som knappt går att röra? Och varje gång man försöker att röra på det så är smärtan outhärdlig, alltså så blir sömnen som någon slags sidoeffekt utav detta. Jag lider med er folk som någon gång ska tvingas att göra en artroskopi.

Och för att lida ytterligare så kommer mitt knä aldrig att bli bra igen om jag inte tränar upp det snarast. Men jag vill inte göra några tråkiga knäövningar.

Förlåt för återkommande misstag. Jag antar att jag är en ganska usel människa vid särskilda tillfällen.

Kjellvander var i alla fall mycket bra. Han var nästan för bra.

Detta är ungefär allt jag lyckas att skriva just nu. Jag väntar fortfarande på bättre tider.

Just nu (ja, både i presens och futurum också) så är jag mentalt illamående. Mentalt jävla illamående. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att allting ska kännas bättre. Inte ens musik och böcker hjälper som smärtlindring längre.

Något som dock skulle vara trevligt vore att halsa rosévin och kedjeröka hela dagen. Men jag vet ingen som känner sig upplagd för det, tyvärr. Så jag får väl fortsätta denna dag med att lyssna på The Strokes och äta mackor.