SNAP

Att ladda upp gamla bilder hör nog till en del utav sin förändring.

Idag ska iväg jag till min syster en sväng. Vi tänkte gå ner till deras brygga och bada lite med Freya. Jag hatar att visa mig i bikini, jag hatar det även fast jag har världens bästa baby som säger att jag är finast i hela världen. Men det ska nog gå bra ändå, det är ju ändå en privat badplats. Och det är ju ändå bara min syster och hennes lilla bebbe.

Men det är svårt ändå.

Det är jobbigt ibland, jobbigt även fast man har saker som man verkligen borde glädjas åt. Men jag kan inte göra det, inte när det är såhär. Inte när man måste tänka på precis allting man både gör och säger. Man måste kontrollera sig själv. Men när man sedan blir ensam igen, då släpper man den kontrollen och allting rämnar. Jag rämnar, världen rämnar, mina tankar rämnar. Allting sveps iväg som en vindpust till ett okontrollerbart land. Nästan som i en dröm.

Lever jag i en dröm?

Jag känner mig äckligt sentimental just nu. Det är nästan, men bara nästan, så att tårarna börjar rinna nedför kinden. Men det finns ingen där som kan torka bort dem och viska fina ord i mitt öra. För jag är inte sentimental på ett bra sätt, utan det är på ett jävligt dåligt sätt. Jag börjar tänka på saker jag har gått igenom, jag tänker på saker jag går igenom och jag tänker på saker som jag är tvungen att gå igenom. Och jag vill inte. Jag vill inte finnas där som en skugga i en föråldrad historia, och jag vill inte bli en del utav en kommande historia.

Jag vill inte vara någonting. Jag vill inte ens vara jag längre. Allting är föråldrat och jag vill inte åldras något mer.

I ett krampaktigt försök
att hålla kvar allt det som fortfarande existerar

Ett, två, tre
Det försvinner

Knäpp, knäpp, knäpp
lågan brinner

Vart är vi nu?
askan glöder fortfarande

Att sitta vid datorn i svarta spetstrosor och rosa tofflor.
Att sitta och stirra meningslöst ut genom fönstret, för att se regnet piska asfalten.
Att sitta och fundera över livet.
Att sitta och skriva i sin blogg.

Det här med allting. Och det här med att jag inte vet någonting. Allting, ingenting, någonting.

Jag satt nyss och läste lite i mitt arkiv. Det är konstigt det där med hur man förändras, för varje månad verkar jag tycka, tänka och känna olika saker. Den här månaden är jag inte så säker på att jag vill ha kvar min blogg längre. Den tillför inte någon något, liksom. Inte ens mig.

Jag vet att man alltid säger "jag ska aldrig mer dricka igen..." efter en dålig fylla. Och jag hade en jävligt dålig fylla, faktiskt. Helst av allt vill jag bara spola tillbaka alla timmar och börja om kvällen, så att den åtminstone kunde ha slutat på ett bra sätt. Men jag vet att det inte går, och det är jävligt jobbigt. Istället för jag väl ha fittångest ett bra tag framöver för den kvällen. Förlåt, en jävla massa förlåt.

Jag älskar dig. Mest av allt.